Föreningen Allmogebåtar, Fjäderholmarna

Segel

Ur Träbiten nummer 101:

Storökan - Segling med råsegel

Asymetriskt råsegel på Storökan

Under sommaren 1998 har föreningens nybyggda storöka fått ett nytillverkat  råsegel. Seglet har sytts upp efter förebild av ett 1997 funnet råsegel  ( det från Hemmarö ).

Storökor och liknande båtar av samma storlek i Östersjöområdet var med största sannolikhet riggade med råsegel fram till slutet av 1800-talet. Det är känt att råsegel har funnits på allmogebåtar ända sedan vikingatiden. Längs svenska kusten finns hittills bara belägg för att man i Norrland på mindre bruksbåtar har använt symmetriska råsegel. Riggtypen var mycket ovanlig i Östersjöområdet. I Norge var dock det symmetriska råseglet den vanligaste typen av rigg på en allmogebåt.

Den rigg som användes i allmänhet var typen asymmetriska råsegel. Det fanns två typer. Den vanligaste var ett segel som liknade ett loggertsegel. Det främre liket var kortare än akterliket. Segeltypen varspridd i hela norra Europa. Den var vanlig på fiskebåtar, livbåtar m. m. På vrakekor från Blekinge, Skåne och Bornholm var denna rigg mycket vanlig. Seglet är lätt att ta ner genom att rundhulten är kort. Nackdelen är att man vid varje stagvändning är tvungen att ta ner seglet och skifta det på andra sidan masten på den nya bogen.

Den andra typen av asymmetriskt råsegel kännetecknas av att det främre liket är längre än det aktre. Bilder på denna typ av rigg är sällsynta. Det var därför mycket intressant att det 1997 hittades ett segel av denna typ på Hemmarö i Roslagen. Seglet är i så bra kondition att det har gått att mäta upp. Den gamla storökan från 1882 är numera riggad med detta segel på Sjöhistoriska museets utställning "Människor och båtar i Norden". Under sommaren har en ytterligare teckning hittats av en storöka med denna rigg. Teckningen är hämtad ur Sven Barthels bok "Slagruta" från 1937. Vidare finns på Skärgårdsmuseet i Stavsnäs en modell av storöka från Möja med denna rigg.

Seglet från Hemmarö är tillverkat av linne och likat med hampa. Våderna är hopsydda med dubbel rundsöm. Bredden på våderna är 2,5 fot. Rundsöm är ett ålderdomligt sätt att sy segel. Exempelvis är Wasas segel sydda med dubbel rundsöm. Seglet har tre rev och en förstärkningslapp i förliket. Placeringen av denna förstärkning passar väl med den vinkel som förstaget får när masten placeras mitt i båten och samtidigt lutas kraftigt bakåt.

I samband med förberedelserna inför Allmoge Båtens Dag vid Galärvarvet i Stockholm ville arbetslaget visa upp Storökan med den rigg som var i allmänt bruk under 1800-talet. Under detta sekel har ingen stolröka seglat i Stockholm med ett råsegel. En kopia av seglet syddes upp av en segelmakare. Det nya seglet har sytts i 72 cm bred bomullsduk med en dukvikt av 410 g/kvm. Våderna syddes med plattsöm (slätsöm). Till skillnad från originalet syddes detta i hela våder. Tvåslaget hampgarn användes till sömmar och fyrslaget till likningen. Likrepet har en diameter av 18 mm. Det är likslaget tjärat hamprep som har handslagits av Ole Magnus i Danmark. Garnet till repet är maskinspunnet i Ungern och kardelarna har tjärats innan repet har lagts ihop. Varje horn är försett med en oklädd ögla som bändslats med kryssbändsel i två lager lagd i tjärat tvåslaget sjömansgarn. Seglet är likat runtom med samma rep och är långsplitsat vid råliket. Tre rev är placerade med ett mellanrum av 75 cm längs sömmarna. Till varje rev finns en revlöddra vid för och akterlik. Den är lagd med en lös kardel av samma dimension som likrepet. Revlöddran är lagd på gammalt maner utan skoning och stucken under två kardeler på likrepet varefter ändarna splitsats in. Revsejsingarna är nio till varje rev och sitter dels i sömmarna och dels mitt på varje våd där det sitter en "ruteress" - formad förstärkningslapp. Revsejsingarna är gjorda i tjärat vävsnöre. De är stuckna tre gånger genom duken bildande en knop på varje sida enligt förebilden på originalet. Skothornet är det enda horn som är försett med en förstärkningslapp. Dessutom finns en lapp över fållen ungefär mitt på förliket. Den förstärkningen ska skydda sömmen mot nötning från förstaget. Råbanden är nio stycken sjömansgarn som stuckits genom råliket. Fållarna ligger på styrbordsidan och liket på babordssidan. Sömmarna är sydda nerifrån och upp. Alla fållar är vikta. Över- och underlikens fållar är sydda före de stående.

Det nya råseglet seglades in i svaga vindar på Saxarfjärden och i Lindalssundet. Detta arbete hade föregåtts av flera dagars arbete med att passa in en ny råsegelmast. Mastfoten är placerad nära båtens mittpunkt. Under byggandet av den nya Storökan gjordes mastfoten betydligt längre än vad som var brukligt. Den längre mastfoten passade till den nya riggen. Vanten avslutades med tågnålar på samma sätt som de gamla båtarna var riggade. Skotpunkter fick provas fram. Nya avhåll och fästpunkter för fall och skot fick efter han borras i båten.

Sven Barthel skrev (1937) följande om råseglet och dess hantering. Råsegelekorna för tre eller fyra mans besättning. Till det höga, smala råseglet gick åt 70-80 alnar duk. Det var alltså förhållandevis mycket stort, omkring 30 kvm, och ganska riskabelt. Ungefär hälften av seglet kom för om masten, och halshornet var ihugget vid förbetten på lovartssidan. Förliket spändes med en klostång. Den höga masten var riggad med ett stag och två vant. En man satt till rors, en vid fallet och en i fören. Genomvindsvändningen var en kinkig historia. Slog det back i den förliga delen av seglet, var det ögonblickligen omkull. Seglet måste firas. Båten vände av farten, rån fördes över i lä, halshornet höggs i den nya lovartssidan och seglet hissades igen. Man förstår att det behövdes tre samtränade män vid en sådan manöver. Med den riggen gick det följaktligen inte an att lova upp mot en by, man måste istället släcka och falla. Annars kunde båten gå mycket högt i vind, om man ville ta risken. På sträck och läns var den både snabbseglande och lättskött, fastän den naturligtvis fordrade skarp uppmärksamhet. Seglet var så väl balanserat, att man ledigt kunde ta hem på skotet med en hand i frisk vind.

Denna beskrivning av segling med ett asymmetriskt råsegel stämmer rätt väl med våra erfarenheter. På kryssen klarar råseglet ca 50 grader mot vinden. Seglet har i stort samma förmåga att ta höjd som Storökans gaffelsegel. Riggen går att justera i långskeppsled ungefär som seglet på en segelbräda. Vi har inte hittills prövat en sådan justering av segelcentrum under gång. I ett "Utkast til et Sjö-Lexicon", från 1765 av Johan Dalman kan man finna följande om "Wrakeka är et fartyg i Blekings skären med et råsegel och mast som hänger öfwer åt lofwart samt en stång som spänner ur lofwartsliket, i ställer för bolina". Till sommaren kommer vi även att pröva att luta masten i lovart som nämnts i sjölexikonet. Rån skall lättas ytterligare.Vi kommer  att försöka lära oss mer om själva seglingen och seglets olika skotpunkter m. m. Det finns ingen levande tradition kvar i Sverige hur man seglade med ett asymmetriskt råsegel i mindre båtar. Vi är på obanad mark och vi har en stor och spännande uppgift framför oss.

Björn Liljeros, 1998

Segling med råsegel i praktiken

Seglingsteknik med symmetriskt råsegel.

BLANKA är en kopia i full skala av en medeltida mindre fraktbåt, eventuellt en skärbåt från Roslagen eller åland. Originalet grävdes fram som båt nr X, vid utgrävningarna på Helgeandsholmen i Stockholm 1978-80. Hon är c:a 10 x 3 m, och utrustad med 30 m2 råsegel i linneduk. FAB:s arbetslag i Stockholm disponerade under ett antal år båten, men har numera återlämnat henne till ägaren, Stockholms Medeltidsmuseum, för mer data om båten, se Axel Lindbergs bok -Blanka- utgiven av medeltidsmuseet.
 

Riggen

Masten är placerad något för om mitten. Den stagas av två vant med tågnålar på var sida, samt förstag med taljerep och jungfru till förstäven. Fallet bildar akterstag via en hanfot, fallöparen, som är fäst i aktre bettan. På babordssidan i ett hål genom balken med en stoppknop och på styrbordssidan med en nyckstek i en nagel, för att snabbt kunna lossas vid nödläge.

Rån är fäst till masten med en kultack mitt på rån, som manövreras med brassar från rånockarna ,ner till naglar på akterbettan. Råns centrala placering, samt brassarna gör att man ej behöver fira segel för ?omrackning? vid varje slag (se Törnroos ?Båtar och båtbyggeri i ålands östra skärgård? 1968, angående råsegel). Man kan obehindrat svänga rå med segel från dikt babord till dikt styrbord i ett svep. rån skall hissas utanför vanten och ej mellan vant och mast. I ett sådant läge skulle seglet låsas mot vanten och bli omöjligt att brassa runt, vilket skulle vara till stor nackdel vid manövreringen av båten.

Seglets nedre del styrs med ett skot akteröver och med en hals föröver i varje horn. Ett skot, priarn, är fäst med en hanfot i underlikets mitt. Den sträcks vid behov mot mastbettans mitt för att plana ut seglet. Jag har inte hört eller sett ett svenskt ord för priarn (oböjt) men danskar och norrmän använder det. I Törnroos bok finns ingen uppgift om sådan lina i underliket. Om Blanka haft sådana ?i original? vet jag ej, men den är förbaskat bra att ha! Halsekarlen i fören, priarnkarlen midskepps och skotekarlen i aktern sköter seglen. Skotekarlen har vid låg bemanning och lätta vindar även hand om brassarna. Rorsman har hand om fallet och styrningen.
 

Att hissa seglen

Innan men hissar på, ligger eller hänger rån vanligtvis långskepps i båten, alltså innanför vanten. Racken är lossknopad från masten och man hissar någon meter upp från mastbettan, samtidigt som besättningen för rån framåt runt och utanför vanten innan racken fästes vid masten. Så, när rån ligger tvärskepps framför vanten, skot halsar och brassar är klara (brassar och skot utanför vanten och dragna akteröver, halsarna föröver) och vinden fyller in akter om seglet, är det dags att hissa på! Halsekarlen drar lovartsliket föröver om så behövs och med brassarna styrs seglets läge i förhållande till vinden.
Förstaget är alltid ovanför, framför rå och segel, och har ingen inverkan på segelföringen.
 

Läns

Vi börjar väl med en stilla läns; akteröver tar skotekarlen hem på båda skoten, tills seglet står med underliket c:a 2,5 m framför masten. Samtidigt sträcks brassarna lika på styrbords och babords sida.
Halsekarlen och priarnkarlen har det än så länge rätt lugnt; de behöver bara ta in slacket i sina tampar och njuta av färden. Har vi god vind med denna skotning, så går det verkligen undan, kan jag lova! Börjar seglet pendla från sida till sida, åtgärdas detta med hårdare skotning och hemtagning av priarn.
får vi vinden på låringen, justeras bara seglets läge med skot och brassar, så vinden kommet ungefär vinkelrätt in i seglet.
 

Halvvind

Vi styr nu upp något och får halvvind. Det innebär att vi får väcka vår halsekarl som vilar på förtoften, för nu skall lovarts skot bytas mot lovarts hals!
I samma takt som skotet sticks ut i aktern, tar halsekarlen hem på halsen i fören. Brassarna justeras, så rån står c:a 45-50 grader mot båtens långskeppsriktning. Lä skot tas hem till en bra trimvinkel. Om seglet nu är för buktigt, får priarnkarlen ta hem något på sitt skot; men inte för mycket, då blir seglet format som en stor BH och sådana seglar inte bra!
 

Bidevind

Om vi styr ytterligare upp i vind, kommer vi så småningom till dikt bidevind, dvs. i Blankas fall ungefär 60 grader från vindögat.
Många tror att en råseglare inte kan segla bidevind eller kryssa, men det är helt fel; det är inte märkvärdigare än att en optimistjolle kan kryssa, och Blanka tar ungefär samma höjd som en sådan.
Uppfattningen om kryssegenskaperna, eller bristen på sådana grundar sig nog snarast på kännedomen om de dåliga segelegenskaperna hos 1500 - 1600-talets lastdragare, med sina bulliga och höga skrov, än om råseglets förmåga att driva ett lågt och slankt fartyg. (Jämför t. ex. Columbus Santa Maria med ett vikingaskepp!)
Vid bidevindsegling sträcks förliga halsen hårt ned till lovarts halsbeting, alltså långt föröver och ute vid relingen ( på råseglet blir alltid lovart förut, och lä akterut vid alla vindar utom plattläns). lä brass styvhalas ner mot aktre bettan i lä, varvid förliga liket sträcks och seglet uppför sig ungefär som ett stort försegel på en modern båt.
Seglet på "Blanka" förs alltid utanför läsidans vant och rån hålls alltid parallell med båtens vattenlinjeplan. Att skota eller brassa skarpare lönar sig ej, avdriften blir alltför stor.
Nåväl, man skotar alltså hem hårt akteröver, utan att "stänga" akterliket och även priarn sträcks för att plana ut seglet något. Lovartsbrassen hålls nätt och jämt sträckt för att stötta främre delen av seglet.
På denna kurs måste rorsman vara på sin vakt, då en backvind i seglet kan få båten att mer eller mindre tvärstanna, Vid hårdvind pressas då seglet mot mast och vant och risken för kantring är uppenbar. Det gäller att få ned seglet kvickt. I byigt väder är rorsman alltid beredd att lägga loss fallet och besättningen att hala ner med tag i seglet och nedhalaren, en lina knopad till rån intill racken och i mastbettan.
Det finns ett par metoder att pressa förliket mot stäven. Dels med en lina, eller flera, som halas till förstävens topp eller till ett litet bogspröt, kallade boliner eller boglinor, dels en lång stång som akterifrån pressar förliga liket föröver. En sådan kallas klostång eller beitås och sticks in i ett öga eller beslag mitt i förliket. Nedre ändan står mot bordläggningen och lämpligt spant. En klostång blir både lång och besvärlig på "Blanka". Boglina har vi prövat, men utan nämnvärd effekt.
 

Att kryssa med råsegel

Före genomvindsvändning faller man av något, för att få bättre fart. Sedan styr rorsman upp i vind. Alla är klara vid sina tampar. Lovartsliket (det förliga liket) börjar leva och strax slår främre delen av seglet back. Skotet lossas men hals, priarn och brassarna får stå. Seglet bräcker båten över på den nya kursen.
På rorsmans order läggs nu halsen och brassarna av och seglet svängs snabbt med brassarna över till nya bogen. Nu måste halsen sträckas fort, innan seglet fyller, brassarna styvas likaså. Rorsman styr så att båten får fart och girar mot vind till bidevind medan man skotar hem; vändningen är klar.
Detta är ett arbete som måste utföras med samordning och precision.
Som läsaren förstår, har nu tidigare halsen blivit skothorn, och lä brass har blivit lovarts. Nu är det tid att justera priarn, för bästa form på seglet.
När nu seglingen närmar sig sitt slut, och seglet skall tas ner, faller vi av, lättar på skot och hals, samtidigt som en besättningsman på var sida fattar varsin hals och drar in seglet i båten, när rån firas. Rån hamnar åter tvärskepps, styrd av vanten. Racken lossas för att rån skall kunna dras föröver och svängas in innanför vanten. Eventuellt "toppas" rån, dvs. rån sträcks lodrätt längs masten och vrids in under vanten utan att racken lossas, men detta förutsätter en löst ansatt rack som är till men för seglingen. När rån är långskepps knopas racken åter runt masten, seglet beslås på rån och det hela hissas upp över huvudhöjd och straffas med brassarna.
All segling med enmastade råseglare med symmetriska segel följer ganska nära den metodik som skildrats här. Principen är densamma, även om utrustning såsom boglinor, klostång, material i segel mm. kan skilja.
 

Bengt Norling och Folke Artman, FAB.1993.

Gaffelsegel